Should I keep quiet just because I'm a women ?

Detta är min kärleksförklaring till min farmor. Min berättelse.

 

Förknippar den låten med sorg. Förknippar den med det jobbigaste som jag någonsin gått igenom. 
I början av sommarlovet så mista jag min farmor. Min älskade farmor. Mitt allt. 
Ingen kan någonsin ta den platsen i mitt liv som hon fyllde. Hon var min bästa vän. Hon backade mig i ALLT. 
I politiken, i mitt val som vegetarian. Hon var stolt anti-rasist och hbtq-kramare. Feminist. Hon var världens bästa vän också. 

I början av juni-månad fick jag reda på att hon hade cancer och att det hade spridit sig till levern. 

 

Jag satt i skolan i uppehållsrummet och planerade att jag och mina kompisar skulle supa senare på kvällen, när min telefon ringde. Min syster var nedstämd och jag var aspepp. Jag frågade varför hon lät så deppig!? Hon frågade "Vet du inte?" jag ba "vet vadå?" så sa hon att farmor har cancer. 

Hela min värld stannades upp och jag visste inte alls vad jag skulle ta mig till. Hann inte uppfatta vad hon precis sagt till mig. Vadå? MIN farmor? Världens finaste och bästa farmor? Min odödliga farmor? 

Var hon sjuk i cancer? 

 

Jag gick ut ur skolbyggnaden och satte mig ner på en bänk utanför på skolgården. 

Det var helt tomt i hela mig. Jag har aldrig känt sådan tomhet i mitt liv. Jag kunde inte känna NÅGONTING ÖVERHVUDTAGET i ca 3minuter, sen kom alla känslorna som en flodvåg och bara sköljde över mig. Jag bröt ihop där på bänken. Grät och grät. Sedan kom några skolkompisar och frågade vad som hänt osv. Minns inte riktigt. Allt blir så suddigt. 

 

Jag minns i alla fall ett panikgråtande. 
Hur kunde just HON få cancer? Hon var ju den som aldrig skulle dö? VARFÖR JUST HON?

 

Jag gick hem från skolan, gick in genom dörren och möttes av den tjockaste och tyngsta luften jag någonsin upplevt i lägenheten överhuvudtaget. Ett gigantiskt stort moln av sorg och tystnad. Jag frågade pappa om det var sant. Vi satt och grät och höll om varandra en lång stund. 

Sen skickade jag iväg ett sms till farmor, skrev att jag älskar henne och att hon är den starkaste kvinnan jag känner osv. Så ringde hon upp, jag kunde inte riktigt prata. Allt var bara så jävla jobbigt. Men vi bytte några ord, det var mest hon som pratade. Min älskade farmor. 

 

Detta var dagen då hela mitt liv vändes upp och ner. Den 11 juni 2013. 

 

Jag hade fått reda på att jag skulle jobba i Leksand hela sommaren några dagar innan detta inträffade. 
Min farmor bodde ju jättenära Leksand så jag tog det jobbet. Vi åkte tillsammans till Dalarna. Jag min syster mamma och farmor. Tanken var att jag och min syster skulle ta hand om farmor. 

 

Jag gick hela dagarna där uppe och hoppades på att hon skulle bli bättre, medan jag såg ur min farmor, mitt allt, min bästa vän - tynade bort och bara blev sämre. 
att hon på måndagen kunde gå själv och gå på toa själv till att på fredagen inte ens kunna resa sig ur sängen. 

 

På söndagen den 23e juni 2013 var hon borta, för alltid. 

 Rebecca & Fiona – Hard

 

12 dagar. 12 dagar, tog det från det att jag fått reda på sjukdomen till att hon var borta ur mitt liv för evigt. 

Det finns inga ord som jag kan använda, för att beskriva vilken sorg jag känner inför att hon inte finns i mitt liv. Jag blir arg, förbannad så in i helvete över att jag inte bara kan ringa henne?!?! och att hon ska svara!!!!

Jag vill att min farmor ska finnas HÄR. FATTAR NI? HÄR!

 

Orkar helt seriöst inte med att jag aldrig kommer få krama henne igen. Jag vill krama farmor. 

 

Jag vet inte vem jag är längre. 

Försöker och försöker att få bearbeta sorgen. men vet inte hur!? Kanske gå till en kurator, men vet inte vad jag ska säga? Så jag skriver här istället. 

 

Det var svårt för mig att ta farväl av farmor. 
Alla satt omkring henne och höll om henne och grät medan hon drog sitt sista andetag. 
Jag ville inte tro att det var sant. 

Döden. 

Själv satt jag helt knäpp tyst och bara stirrade. Den där tomheten igen. Den där tomheten kom tillbaka igen, som när jag fick reda på om sjukdomen. Jag kunde inte känna nånting. Ingenting över huvud taget, i ca 10 minuter. 10 långa minuter. Alla satt och grät och skrek och kramade om farmor medan jag satt där helt tyst och kunde inte känna nånting alls. 

 

Jag gick ner för trapporna i huset. Möttes av min kusins flickvän och barn. Hon frågade hur det var med farmor. Jag gick tyst förbi och satte mig bredvid min fasters sambo i soffan i tv-rummet. Sedan frågade dom båda två igen hur det var. Då sa jag att det var slut. Att det var över. Att hon är död. 

 

Jag ställde mig upp och tänkte gå in i köket. Kände inte för att sitta ner, jag visste inte vart jag skulle ta vägen det kändes som att flodvågen var på väg att skölja över igen. Det gjorde den också. 

Jag grät och jag grät. 
Jag grät hela kvällen. Hela natten. Grät på jobbet dagen efter. 

 

Sen var det plötsligt slut på tårar. 

 

 

Hela sommaren jobbade jag. Jag jobbade enda tills slutet av augusti jobbade jag i Leksand. 
Träffade min underbara pojkvän under sommaren. Fick några fina sommarminnen. Fina vänner. Fina arbetskamrater och personalkvällar. Jag gjorde i princip ALLT för att få slippa vara ensam med mina känslor. Jag var med Alex&Dustin varje dag denna sommaren från och med min farmors bortgång. 

 

När jag sen kom hem till Gävle igen började jag skolan nästan direkt. 

Hittills har 2an gått åt helvete. Även om jag inte tänkt på det själv så tror jag det har mycket med att jag behöver bearbeta något som jag inte gjort än, och innan dess så har jag svårt att ta tag i något annat. 

 

-----------

 

Någonting jag minns mycket väl, är när jag sagt att "ifall min farmor eller mormor dör, då tar jag livet av mig. Dom är som extraföräldrar. " Speciellt farmor. Hon var en extraförälder men samtidigt mer som en bästa vän. En jag kunde lita på.
Men jag vet nu i efterhand, nu när hon är död, att jag inte kan lösa min sorg och saknad genom att "ta mitt eget liv". Nu vet jag att jag får leva för henne. För hon hade aldrig accepterat att någon skulle dö pga henne. Vem skulle gjort det föresten?

 

Hon smsade mig ofta så fort vi var ifrån varandra. Hennes skratt och att skratta tillsammans med henne var typ det bästa jag vet, ever. 

 

Hon förstod saker, var förstående på ett sätt som många i min omgivning inte är. När jag berättade om min ADHD och allt som har med det att göra, då nickade hon och lyssnade och förstod. Hon höll med mig i allt och alla orättvisor jag kämpar emot i världen var hon med mig i. Och jag vet att du fortfarande är.♥

Hon lagade alltid vegetariskt, hon ifrågasatte aldrig mitt uteslutande av kött, hon peppade mig istället och tyckte jag var helt otrolig. 
Hon sa alltid "faffa, fammors gobit!!" till mig. Det blev jag kallad enda sedan jag var bebis. Så kramade hon mig alltid. 

Den kärleken hon gav mig. 
Den kärleken hon gav alla runt omkring henne. Personer hon precis mött eller en person hon känt hela sitt liv. 
DEN kärleken var oändlig. 

 

Hennes dörr stod alltid öppen. Vem du än var, var du än kom ifrån, så stod hennes dörr ALLTID öppen. 

 

------------

 

När jag var ungefär 2 år så åkte hela min familj + hela min släkt till fjällen och hade hyrt stuga och skulle åka skidor. 
Min farmor skulle ju egentligen ha följt med, men hon stannade hemma och tog hand om mig istället. Finaste. Hon läste mumin för mig varje dag och varje gång hon läste den så bläddrade jag tillbaka till sidan där Lilla My var ensam i skogen. 
Sen stod farmor och strök någonting, då ville jag leka. Eller jag kanske ville att hon skulle läsa mumin för etthundraförtioelfte-gången sådär!? Hur som helst så sa hon "ja absolut jag ska bara stryka klart detta" då sa jag "Gud va DRYYYYYYG du är!!!" och farmor skrattade så mycket åt detta. Att jag, 2 år, kallade henne dryg när hon stod och strök. Haha!

 

 - Denna berättelse har jag fått återberättad för mig, av farmor själv. Säkert en miljon gånger och lika mysigt att höra den varje gång. Eftersom jag var 2 år så har jag inget minne av det. 

 

-----------------

 

Alla älskade farmor. Verkligen alla. 

Hennes garderob var lika intressant&spexig som hennes hjärta var stort. Dvs OÄNDLIGT intressant och spexig! 
Vi alla barn klädde ut oss i hennes kläder till små damer och gubbar. Det var det roligaste som fanns, eller... på delad första plats, för något som var extremt kul var också att hänga i hennes trädgård vid farmors smultronställe och tävla om vem som fått flest smultron på strå't! 

Jag förlorade ju alltid eftersom att jag åt upp alla så fort jag såg dom.. 

 

Sedan tog vi alltid mini-leksaks-traktorn och åkte ned för hennes branta backe. Fort gick det. Roligt var det, så in i helvete! Hahaha. 

 

--------

 

Innan jag skulle sluta nian så bjöd min farmor mig på fika och berättade att hon inte kunde närvara vid min avslutning. Jag blev såklart ledsen, men jag sa "men det är lugnt, du får närvara vid studenten istället, den måste du gå på!". Då svarade hon "jaa.. om man fortfarande får hänga kvar tills dess." då sa jag typ "men det är väl klart, du är ju odödlig, du kommer leva massa många år till. prata inte så farmor.."

 

Ett år senare låg hon inför döden. 
Kände hon detta på sig? Det är något jag undrat länge..

 

Hon kommer aldrig att få se mig springa ut i min vita mössa, kommer aldrig få se mig kasta upp min vita mötta upp i luften och skrika att "fyfan va jag är bra!!". Hon fixade det inte till min student. 

 

------------